Tisdag.
Vi är redan inne i September månad, och hösten börjar ta över nu med regn och rusk... Känns inte alls bra. Men det är så det är. Ett falskt leende på läpparna för hösten får man tvinga på sig.
På måndag dra skolan igång på allvar.... I två veckor har vi bara gått runt i skolan och suttit av tiden. Lärarna vet inte själv vad dem ska göra med oss, därför att våra scheman inte är klara än... Vi hade helt enkelt kunnat ha sommarlov i två veckor till...
Vi har iochför sig fått två uppgifter i handel att göra och ett svenska arbete som ska vara inne nästa vecka. Jag hade tänkt att sätta mig en uppgifterna nu, få se hur långt jag kommer. Kanske kan göra en i allafall. Har försökt att sätta mig med uppgifterna hela veckan men det har alltid kommit någonting ivägen eller så har latmasken bitit sig fast riktigt hårt. Vilket känns jobbigt, för nu gäller det verkligen att ligga i. Jag ska verkligen försöka göra mitt alldra bästa detta år. Jag gick ut med grymt bra betyg i ettan (för att vara mig) och jag ska göra det i tvåan och trean också! Så nu gäller det bara att planera in vart enda liten minut. Men det har ju börjat bra....... Eller inte.
Ska vara ledig i två dagar nu. Imorgon har vi inga lektioner och på torsdag ska jag vara ledig. Då tänkte jag så här, "Gött nu kan jag plugga på förmiddagen och ta hand om hästarna på eftermiddagen, fan va bra det blev!" Men så ringer jobbet och behöver folk som jobbar, Jag älskar mitt jobb men tackade nej först men ångrade mig sedan och sa att jag kunde jobba i morgon. Torsdagen får jag skylle mig själv för jag erbjöd mig ifall det behövdes. Plugga får jag göra på fredag eller söndag... Kanske torsdag förmiddag? ... jaja... Ni vet hur jag fungerar. Och jag skall gå i tvåan, eller?!
Äntligen så har tvätten blivit tvättad här hemma. Om ni undrar så får jag inte tvätta för min stora syster. Jag gör tydligen bara fel och kan helt enkelt inte. Så då över låter jag det till henne. Bara det att hon inte har varit inne i tvättstuga på cirkus tre veckor så det har verkligen varit kaos och jag har inte haft ett klädes plagg att ha på mig. Men nu så ligger det en två och en halv meter hög i min säng med tvätt, Så nu ska jag bara in med allt i gaderopen och inte slänga det på golvet som jag brukar göra.
Klockan är rätt mycket, kanske ska ta tag i mina saker jag måste göra innan jag lägger mig. ..
Att förlita sig på personer är jävligt lätt. Man blir så självsäker när man ständigt får höra att man är bra på någonting. Att lyssna på andra är också vädigt lätt, man slipper att tänka själv. Jag tror det mer är en lathet ifrån min sida. Men så fort jag lyssnar på andra och gör som dem säger utan att tänka eftersjälv så går verkligen allting åt helvete. Och där står jag som en fån, sårad och sviken igen. Paniken och ångesten ligger som en stor klump ihela kroppen. Dem vägrar att lämna mig.
Samma sak är när personer säger till när man gör fel. "Gör inte så, lita inte på den personen, han är inte bra för dig, gör så här istället, umgås inte med dem" och jag som är så jävla dum, som inte kan säga nej ( jag kan säga nej när jag verkligen inte kan, men är fortfarande väldigt lätt övertalad) eller emot, gör ju som jag blir tillsagd. MEN ändå blir det fel...... och åter igen så står jag dör som ett fån, sviken och sårad......
Varför, varför, varför gör jag alltid så här mot mig själv?! Eller blir det bara så här för att jag vill så mycket? Jag vill verkligen hinna göra allt. Jag vill vara alla till lags speciellt mina bästa vänner, visa att jag finns, så dem glömmer bort mig. För det är precis det jag har varit i hela mitt bardoms liv. Bort glöm. Ett svart litet får, ett bortglömt övergivet får.
På måndag dra skolan igång på allvar.... I två veckor har vi bara gått runt i skolan och suttit av tiden. Lärarna vet inte själv vad dem ska göra med oss, därför att våra scheman inte är klara än... Vi hade helt enkelt kunnat ha sommarlov i två veckor till...
Vi har iochför sig fått två uppgifter i handel att göra och ett svenska arbete som ska vara inne nästa vecka. Jag hade tänkt att sätta mig en uppgifterna nu, få se hur långt jag kommer. Kanske kan göra en i allafall. Har försökt att sätta mig med uppgifterna hela veckan men det har alltid kommit någonting ivägen eller så har latmasken bitit sig fast riktigt hårt. Vilket känns jobbigt, för nu gäller det verkligen att ligga i. Jag ska verkligen försöka göra mitt alldra bästa detta år. Jag gick ut med grymt bra betyg i ettan (för att vara mig) och jag ska göra det i tvåan och trean också! Så nu gäller det bara att planera in vart enda liten minut. Men det har ju börjat bra....... Eller inte.
Ska vara ledig i två dagar nu. Imorgon har vi inga lektioner och på torsdag ska jag vara ledig. Då tänkte jag så här, "Gött nu kan jag plugga på förmiddagen och ta hand om hästarna på eftermiddagen, fan va bra det blev!" Men så ringer jobbet och behöver folk som jobbar, Jag älskar mitt jobb men tackade nej först men ångrade mig sedan och sa att jag kunde jobba i morgon. Torsdagen får jag skylle mig själv för jag erbjöd mig ifall det behövdes. Plugga får jag göra på fredag eller söndag... Kanske torsdag förmiddag? ... jaja... Ni vet hur jag fungerar. Och jag skall gå i tvåan, eller?!
Äntligen så har tvätten blivit tvättad här hemma. Om ni undrar så får jag inte tvätta för min stora syster. Jag gör tydligen bara fel och kan helt enkelt inte. Så då över låter jag det till henne. Bara det att hon inte har varit inne i tvättstuga på cirkus tre veckor så det har verkligen varit kaos och jag har inte haft ett klädes plagg att ha på mig. Men nu så ligger det en två och en halv meter hög i min säng med tvätt, Så nu ska jag bara in med allt i gaderopen och inte slänga det på golvet som jag brukar göra.
Klockan är rätt mycket, kanske ska ta tag i mina saker jag måste göra innan jag lägger mig. ..
Att förlita sig på personer är jävligt lätt. Man blir så självsäker när man ständigt får höra att man är bra på någonting. Att lyssna på andra är också vädigt lätt, man slipper att tänka själv. Jag tror det mer är en lathet ifrån min sida. Men så fort jag lyssnar på andra och gör som dem säger utan att tänka eftersjälv så går verkligen allting åt helvete. Och där står jag som en fån, sårad och sviken igen. Paniken och ångesten ligger som en stor klump ihela kroppen. Dem vägrar att lämna mig.
Samma sak är när personer säger till när man gör fel. "Gör inte så, lita inte på den personen, han är inte bra för dig, gör så här istället, umgås inte med dem" och jag som är så jävla dum, som inte kan säga nej ( jag kan säga nej när jag verkligen inte kan, men är fortfarande väldigt lätt övertalad) eller emot, gör ju som jag blir tillsagd. MEN ändå blir det fel...... och åter igen så står jag dör som ett fån, sviken och sårad......
Varför, varför, varför gör jag alltid så här mot mig själv?! Eller blir det bara så här för att jag vill så mycket? Jag vill verkligen hinna göra allt. Jag vill vara alla till lags speciellt mina bästa vänner, visa att jag finns, så dem glömmer bort mig. För det är precis det jag har varit i hela mitt bardoms liv. Bort glöm. Ett svart litet får, ett bortglömt övergivet får.
Kommentarer
Trackback
