Ny vecka.
Det är ny vecka och nya tag som alla brukar säga. Men jag håller mig till en ny vecka.
Praktiken rullar på. Det är inte jätte jätte kul. Jag hade lite för höga förväntningar innan jag började.. Men jag är som jag är. Alla är jätte trevliga och jag får massa beröm så de är kul. Långa dagar bara. Så jag som går runt och tjatar omatt jag vill börja jobba för att slippa skolan. ABSOLUT INTE!!!!! Jag har insett hur jävla bar vi har de som går i skolan. Vi hinner med lite mer än vad dem gör som jobbar. Iallafall från så jag ser de. Så jag går helst kvar i skolan med det schema jag har nu. Lite mindre prov så hade de varit perfekt. Jag längtar inte tills jag blir vuxen och måste börja jobba... Men jag längtar tills jag tar studenten ( :
Antsällnings interjuv på Hard Rock på Onsdag om sommarjobb.... Ska bli spännade att se. Jag kommer totalt göra bort mig. Men de är som vanligt. Jag är ju som jag är.
Nästan hela kvällen + natten gick jag igenom all musik vi äger och har på datorn. Snarare 6000 låtar plus lite till. Fan vilken musik jag hitta. Trodde inte att jag ägde någon sådan musik. Har tömt hela min ipod och tryckt in så mycket musik att jag knappt har kommt igenom halva spellistan... Känns grymt gött. Så högtalarna går varma, men riktig techno musik. De är livet. När man känner basen i hela kroppen. Suget på att dansa och bara ut är fan stort!! Shit jag längtar till sommaren så jag slipper sitta här hemma och bli mer dum i huvudet än vad jag redan är.
Kännslorna och klumpen i magen som bara växer och växer. De jobbiga som gör att man vill gråta men man kan inte för gråten sitter fast i halsen. Den kommer inte längre. Man vill gråta av ren smärta men de går inte, och jag vet inte varför.
Känslorna som gör att man saknar att någon håller om en, att det är någon som bry sig. Ta hand som en. Bara för en kort sekund. Tanken på att vara ensam kvar och övergiven försvinner inte. Det är den tanken som är jobbigast, det är den jag försöker att fly ifrån. Komma så långt bort de bara gå.
Det är alltid den tanken som jagar mig vart jag än går, det är den som ständigt ekar i mitt huvud.
Allt jag önskar är att ha en vän som jag kan lita på. Som alltid finns kvar hos mig, när den har gått. Som alltid finns där för mig, när jag behöver den. En vän som aldrig sviker. En vän jag kan få gråta hos utan att behöva skämas, utan att man behöver förklara sig. Bara få känns sig omtyckt för den man är. För den jag är.
Den känslan saknar jag som mest. Känslan av att vara omtyckt, få beröm eller bara bli ompysslad. Det är de jag verkligen saknar.
Praktiken rullar på. Det är inte jätte jätte kul. Jag hade lite för höga förväntningar innan jag började.. Men jag är som jag är. Alla är jätte trevliga och jag får massa beröm så de är kul. Långa dagar bara. Så jag som går runt och tjatar omatt jag vill börja jobba för att slippa skolan. ABSOLUT INTE!!!!! Jag har insett hur jävla bar vi har de som går i skolan. Vi hinner med lite mer än vad dem gör som jobbar. Iallafall från så jag ser de. Så jag går helst kvar i skolan med det schema jag har nu. Lite mindre prov så hade de varit perfekt. Jag längtar inte tills jag blir vuxen och måste börja jobba... Men jag längtar tills jag tar studenten ( :
Antsällnings interjuv på Hard Rock på Onsdag om sommarjobb.... Ska bli spännade att se. Jag kommer totalt göra bort mig. Men de är som vanligt. Jag är ju som jag är.
Nästan hela kvällen + natten gick jag igenom all musik vi äger och har på datorn. Snarare 6000 låtar plus lite till. Fan vilken musik jag hitta. Trodde inte att jag ägde någon sådan musik. Har tömt hela min ipod och tryckt in så mycket musik att jag knappt har kommt igenom halva spellistan... Känns grymt gött. Så högtalarna går varma, men riktig techno musik. De är livet. När man känner basen i hela kroppen. Suget på att dansa och bara ut är fan stort!! Shit jag längtar till sommaren så jag slipper sitta här hemma och bli mer dum i huvudet än vad jag redan är.
Kännslorna och klumpen i magen som bara växer och växer. De jobbiga som gör att man vill gråta men man kan inte för gråten sitter fast i halsen. Den kommer inte längre. Man vill gråta av ren smärta men de går inte, och jag vet inte varför.
Känslorna som gör att man saknar att någon håller om en, att det är någon som bry sig. Ta hand som en. Bara för en kort sekund. Tanken på att vara ensam kvar och övergiven försvinner inte. Det är den tanken som är jobbigast, det är den jag försöker att fly ifrån. Komma så långt bort de bara gå.
Det är alltid den tanken som jagar mig vart jag än går, det är den som ständigt ekar i mitt huvud.
Allt jag önskar är att ha en vän som jag kan lita på. Som alltid finns kvar hos mig, när den har gått. Som alltid finns där för mig, när jag behöver den. En vän som aldrig sviker. En vän jag kan få gråta hos utan att behöva skämas, utan att man behöver förklara sig. Bara få känns sig omtyckt för den man är. För den jag är.
Den känslan saknar jag som mest. Känslan av att vara omtyckt, få beröm eller bara bli ompysslad. Det är de jag verkligen saknar.
Kommentarer
Trackback
